Vad gör musiker och filmmakare så speciella?

I debatten som pågår i media och på nätet talas det nästan enbart om musiker, författare och filmskapare. Det framställs som att dessa skulle vara de enda som producerar kultur i hela världen. Denna grupp har under en tid varit privilegierade eftersom deras alster har knutits till media som deras egen bransch har haft kontroll över. Historiskt sett är det dock en ganska kort tid.
Det finns grupper som under tiden har producerat massvis med kultur utan att ha samma möjlighet till att skydda sina verk och ändå kunnat leva gott på sitt yrke.
När du vaknar på morgonen och famlar efter väckarklockan är det ett upphovsskyddat verk du försöker slå ihjäl. Någon designade och sålde sin idé som sedan blev en klocka. Mönstret på dina sängkläder har även de en upphovsman. Kaffekoppen är ritad av en konstnär. Bilfabrikanterna har en hel uppsjö av designers som ritade din bil. Även huset du bor i är ritat av en arkitekt som fått betalt. På vägen till skolan eller arbetet omges du ständigt av konstverk i form av utsmyckningar och statyer som skall förgylla vår vardag. Åker du dessutom tunnelbana i Stockholm befinner du dig i ett helt galleri fyllt med konst.
Skillnaden är egentligen att dessa konstnärer i de flesta fall bara fått betalt EN gång. Sedan är det slut. Oavsett hur många som ser deras staty eller trampar på mattans mönster. I rättvisans namn borde vi kanske tvingas betala varje gång vi nyttjar deras verk. En del av husvärdet borde kanske tillfalla arkitekten eller dennes efterlevande varje gång det säljs, på samma sätt som med tavlor. Skulle du råka fotografera ett hus, en bil eller en staty bör upphovsmannen ha möjlighet att kräva dig på betalning och kunna hota med polis om du vägrar.
Enligt de 37 artisterna, som skrev sitt upprop för IPRED, kan ovan nämnda konstnärer egentligen inte finnas till. Dom tjänar ju inga pengar på sin konst!

Sanningen är att bildhuggare, målare, musiker, författare och skådespelare fanns långt innan det gick att ta betalt för det. Och kommer finnas kvar, även efter att den sista CD:n har sålts.

Jag är uppväxt under punkens gyllene era och förvånas fortfarande att så många band kämpade i sina trånga lokaler i skyddsrummen under miljonprojektets höghus. De allra flesta försvann utan att ha tjänat en krona, trots att flera av dem lyckades skrapa ihop pengar nog för att förmå ett skivbolag att ge ut en singel. Priset, förutom i kronor, var slavkontrakt som i princip inte skulle ha gett dem någonting även om skivan hade slagit sig in på listorna.
Ännu mer förvånande är att artister, som säkerligen själva har gått igenom samma kval, nu ställer upp för den industri som under så många år har sugit ut och utarmat deras egen konstform. Kan de inte räkna? Ser de inte själva hur lite av varje såld skiva som kommer dem själva tillgodo?
Det finns inte många skivbolag eller en förläggare som idag skulle ge ut något som de inte med säkerhet vet kan ge omedelbar avkastning. Med all rätt förstås eftersom de är vinstdrivande företag. Dessutom låter de artisterna stå för lejonparten av risken genom att försäkra sig om att få så gott som hela inkomsten av t.ex en skiva, oavsett hur den säljer. Frågan är hur mycket de själva gör för att minska sina omkostnader till förmån för "sina" artister?
Hur många låtar skulle en musiker behöva sälja för att tjäna sitt uppehälle om fördelningen var 50/50? 60/40? 80/20?
Med nya försäljningsformer via internet är en fördelning på 99/1 inte omöjlig. det mesta jobbet gör köparen själv genom att stå för distrubitionen(internetabbonemanget), mediat(hårddisken) och formateringen (ändrad bitrate/storlek, flac till mp3 o.s.v.)
Dessutom finns möjligheten till sidoinkomster via direktkontakten med kunderna. Med den fördelningen av inkomsterna klarar man galant förlusten vid fildelning, den är lägre en priset för skyltnigen i butikerna.
Det saknas inte betalningsvilja, det saknas produkter! I-tunes skulle inte fungera om det var så som branchen vill framhäva det.
Däremot kommer det inte att sitta några guldskivor på väggarna hos skivbolagen. Men väl guldhårddiskar hos artisterna!

Jag var en "late adopter" till fildelningen men kommer aldrig glömma känslan första gången jag kopplade upp mig med Kazaa. Det var som att sitta i radions skivarkiv helt själv och bara låta varje nedladdad låt föra mig vidare till nästa. Det blev flera timmars orgie i nostalgi över atister jag totalt hade gömt bort. Hade någon begärt 50 öre per låt skulle kontokortet åkt fram direkt!
Jag är ingen storkonsument av musik och har aldrig varit det heller. Ändå har jag köpt mer musik över nätet än hela min skivsamling från mina första 25 år utan internet. Orsaken är egentligen att nedladdade låtar väckt upp minnen av andra artister som är för smala för att jag skall kunna hitta dem via fildelning. Dessutom är det enkelt och tillgängligt. Tyvärr tvingas jag att köpa det mesta som CD och vänta tills snigelposten lyckas hitta min brevlåda. Inget ont om Posten, det går fort för att vara fysiskt media, men varför behöva vänta ens en minut?