tisdag 25 november 2008

200 spänn för gammal Springsteen-platta

Även en gammal rockfarfar vaknar till liv och inser att nätet kan vara bra för marknadsföring.
För några dagar sedan stod jag och pysslade i köket samtidigt som jag lät ett par spellistor i Spotify strömma ur köksstereon. Fick lite lust att höra några Irländska takter efter att ha läst att jag precis missat Floggin Molly som spelade på Hovet för en vecka sedan :-(
Kom att tänka på albumet som "Brusan" spelade in med The Sessions band, Live in Dublin. Sköna svängiga låtar och något nytt från en kille som, utan att på något sätt vara dålig, ändå fastnat lite i sin genre. Klickade igång albumet och vred upp volymen samtidigt som jag lagade mat och bakade. Det gav mersmak och jag tänkte att det skulle vara perfekt musik att pigga upp med i bilen till jobbet på måndag. Knatade in på Piratbukten, sökte upp albumet och hade det på disken en kvart senare. Laddade över det till min USB-pinne och pluggade in den i FM-sändaren i bilen på måndagsmorgonen(ingen line-in, USB eller MP3 i min bilstereo). Ibland önskar man att köerna kunde vara längre.....
Jag antar att Spotify registrerar att jag lyssnat på just det albumet så att det dimper in en liten slant på herr Springsteens konto (yeah, right! :-) )
Om inte, så kanske han i alla fall gjorde en god gärning eftersom jag helt osökt fick en idé när jag satt i bilen och plöjde fram i snöröken. Jag är en sån där som i princip slutat använda kontanter. Det gör att jag sällan kan ställa upp när någon står och säljer Situation Stockholm eller ser ut att vara nöd sådär i största allmänhet.

Tänk om det fanns "ge bort pengar" som inte kan användas till annat än t.ex ett mål mat, en övernattning eller bägge delarna på närmaste härbärge. Man skulle kunna ha dom liggande i fickan utan att riskera att dom går åt på ICA eller i Pressbyrån. Antingen kunde man ge dom direkt till en behövande eller också som present att ge vidare för den som redan har allt han behöver.
Idag gick jag in på Frälsis hemsida och skickade in ett förslag. När jag ändå var där passade jag på att skänka 200 kr till deras verksamhet. Inte för att jag är religiös på något sätt, men jag respekterar deras arbete och det känns lite tryggare när en organisation till stor del drivs av volontärer. Dom har dessutom härbärgen i egen regi, direkt kopplade till deras verksamhet. Nu kanske någon trasig människa kan få åtminstone en natts sömn med mätt mage och i en varm säng på "Brusans" bekostnad. Jag är rätt säker på att han skulle uppskatta mitt tilltag.

Jan Guillou är för fildelning!!

När Jag läste Jan Guillou´s krönika blev Jag blev helt paff!
Kan det stämma att denna person, som så ofta ställt sig på de svagas sida och med knivskarpa argument slaktat även de mest härdade motståndare, nu lägger fram en text som är så full av felaktiga antaganden, lögner och faktafel?
Denna uttalade kommunist som avslöjade den största åsiktsregistreringen av privatpersoner i hela Sveriges historia, vill att det skall bli lagligt att upprepa skymfen?
Jag läste den om och om igen. Sedan gav jag mig ut på mina favoritbloggar för att se om fler reagerat som jag. Nu har jag läst ett tiotal sakliga och sansade inlägg som på samma sätt som jag känner en besvikelse över att den person som gång efter annan har förtjänat respekt och applåder, nu sänker sig till en nivå reserverad för mindre vetande politiker. Jan Guillou har, mig veterligen, aldrig yttrat sig i en fråga utan att först läsa in sig ordentligt i ämnet och därefter uttalat sin egen uppfattning.
Enda gången jag har rynkat på näsan över ett uttalande från honom, var för ett tag sedan, då han erkände att han bara läste tre dagstidningar och aldrig några bloggar.

Sedan slås jag av en tanke. Det kanske finns en parallell till Ludmilla Engquist?
Det fanns konspirationsteorier som hävdade att hon var så pressad av sin man att hon käkade dopingmedel enbart i syfte att åka fast. På så sätt kunde hon se till att bli portad från vidare tävlan och dra sig tillbaka. Visserligen i skam men med många goda minnen och utan att behöva ta konflikten med någon som ville att hon skulle fortsätta. Hon gjorde sig själv omöjlig.

Om nu Guillou pressas av sina läsare att skriva ytterligare böcker i ämnen som han själv ser som uttjatade och dessutom samtidigt, av sin branch, uppmuntras att yttra sig i fildelningsdebatten trots att han inte tycker den är relevant, kanske han såg sin chans till att avliva myten om sig själv.

Genom att skriva något som är så totalt obegåvat vänder han sin egen publik emot sig och på köpet även mot sin egen kår. Över en natt är han en paria som inte ens den mest desperata förläggare skulle lägga sina sista slantar på.
Han kan lugnt dra sig tillbaka i sin stuga för att ägna sig åt älgjakt och mustiga grytor i skenet av fotogenlampor och en sprakande brasa. Fast först får han nog förklara sitt lilla trix för den gode vännen Leif G.W. Person som nog är lika upprörd som så många andra över hans grova snedsteg i det juridiska klaveret.

På detta sätt har han ju lyckats få både textutgivare och alla motståndare mot IPRED nöjda och glada. Företrädarna för författarbranschen är antagligen inte tillräckligt insatta för att förstå vad han gjort och IPRED-motståndarna fick ytterligare bränsle till debatten.

Det finns ett annat alternativ som också skulle kunna rädda herr Guillou´s heder men som skulle vara något mer patetiskt. Det är om han har skaffat sig en spökskrivare som publicerar texter i hans namn. Det är ganska vanligt att författare som inte längre klarar att ge ut böcker i tillräckligt hög takt för att hålla intresset uppe för sitt namn, låter någon annan skriva i deras ställe. Det brukar gå bra ett litet tag men till slut har tillräckligt många genomskådat bluffen och försäljningen minskar tills det inte längre är lönt att ge ut böckerna ens i pocket.

Om det är så det ligger till så har denne spökskrivare nog rasslat klart med kedjorna och kan börja gå mot ljuset. Uppdraget är avslutat.

Hade det varit Liza Marklund som signerat artikeln hade jag inte ens brytt mig om att kommentera det hela men nu känns det mer som............otroligt. Texten bär Jan Guillou´s underskrift men ingenting av hans språk eller brutala klarsyn. Jag tor att han försöker säga att han stödjer oss, fast han gör det i kod för att inte stöta sig med sina mindre upplysta kollegor.
Hela idén med fildelning borde egentligen passa hans vurm för det fria ordet och kultur fri från bojor. Bloggarnas intensiva debatt speglar dessutom ganska väl den grävande journalistik som han själv ägnat så mycket tid och energi åt. Den gången blev belöningen enbart respekt, ära och ett fängelsestraff.

tisdag 18 november 2008

Det blåser upp till storm

Man kan tycka att det har blåst ganska kraftigt de senaste månaderna. Ändå kommer det ena plumpa uttalandet efter det andra och flåsar som en blåsbälg under lågorna. " Det är ungefär hälften för och hälften emot". Undrar hur ställningen är ett par dagar efter det uttalandet?
"Det finns ju en liten grupp som är oerhört engagerad och hörs mycket". Liten i förhållande till vad? -Antalet väljare som börjar tycka Piratpartiet är ett vettigt alternativ?

Det känns som att det behövs fler som upprepar inställningen som de flesta debattörer har.
-Vi är inte oroliga för att "åka dit". Vi är oroliga för den rätts-osäkerhet som skapas med IPRED. Vi oroar oss för att detta är ytterligare ett steg mot att låta kapitalet styra rättsväsendet. Och vi är skarpt kritiska mot alla som stödjer ett sådant tankesätt.

-Vi vill visst att artisterna skall få betalt för sitt arbete. Men vi är inte så intresserade av att stödja en industri som med orätta medel skaffat sig monopol på kultur.

För varje dag som debatten pågår kommer det upp mer och mer information om hur musik och filmbranschen opererar på sin marknad. Det blir mer och mer uppenbart att den gör allt för att suga ut det mesta möjliga ur såväl konsumenter som artister. Det är djupt förvånande att inte artisterna själva har gjort uppror mot sina skivbolag tidigare och skaffat sig ett alternativ. Den ekonomiska fördelen är ju uppenbar. Det känns som en bieffekt att vi börjar glänta på ridån till den smutsiga värld där musiker och skådespelare förbrukas som dasspapper.

Det är nog dags att inse att tiden då vi trodde artisten var kung över folket och skivbolagen var adeln som höll ordning på pöbeln, den tiden är förbi. Nu börjar vi förstå att det egentligen var adeln som tog hand om skatterna och valde kung efter vad man intalade folket att dom ville ha.

Om artisternas protester skall bli trovärdiga måste dom sluta att gå industrins ärenden och istället möta och argumentera mot de fakta som läggs fram. Det går inte att repetera "stöld", "snålhet" och "marknadskollaps" hela tiden, när dessa argument sågas från alla håll!
Det är dags för självrannsakan och ödmjukhet. Vi har föreslagit alternativen gång på gång men möts ständigt av samma urblekta och krackelerade argument.
Nu börjar i alla fall jag inse vart problemet ligger. Film och musikbranschen styrs idag av ett fåtal jättar som skyddas av lagar och regler som de skickligt gjort till sina egna och lyckats vända emot de som skulle gynnas av dem. Den som får minst del av inkomsterna idag är kreatören själv eftersom företagen har lagt beslag på alla distributionsformer och är på god väg att försöka ta över den digitala filhanteringen också. Problemet för kreatören är att alternativet är ingen betalning alls. Den som inte håller med riskerar att förlora sin inkomst. Dom är livegna!

En musiker får uppenbarligen inte mer betalt för en låt idag än vad de fick under vinylens årtionden. Med tanke på att det är ofantligt mycket billigare att producera en CD och att priset på studioutrustning minskat drastiskt sedan dess borde deras procentuella del av inkomsterna snarare ha ökat. Dessutom har musikförsäljningen totalt sett ökat de senaste 20 åren. Någonstans tar dessa pengar vägen och det kanske är dags att ifrågasätta om de gör någon nytta där de hamnar.

Dom kanske skulle ta över den gamla parollen "Hälften kvar!" och kräva att få sin del av inkomsterna som den nya tekniken genererar.

Sluta gnäll och grina i tidningarna. Kom in i debatten istället. Vi vill hitta nya vägar att konsumera kultur. Det måste inte vara gratis men vi går inte med på att bli plundrade av era så kallade företrädare längre heller.

Bryt er loss och skapa en ny form för att registrera er musik utan att sälja er själ till ett företag på köpet. Hitta sedan en kanal för att få ut den till er publik utan dyra mellanhänder.
Hellre 50 öre styck från 100 000 trogna fans än 10 kronor per skiva från 10 000 CD köpare i musikbolagen ledband.

Tänk om! Tänk nytt!

söndag 16 november 2008

Spotify, en del av svaret?

Anmälde mig just till en månad hos Spotify och måste säga att jag gillar idén......eller kanske inte.
För er som ännu inte känner till hur det funkar kommer här en kort beskrivning.
-Du betalar en hundring i månaden.
-Du får tillgång till X antal låtar/musikstycken.
-Du kan söka på låt, artist, album eller egentligen vad som helst i informationen om alstret.
-Du kan lyssna på låtar från en sökning i ordning eller "random".
-Du kan fritt skapa spellistor från egna val, kompletta album eller lyssna på färdiga listor baserat på musikgenre och årtionden.
-Du kan dela med dig av dina spellistor eller sökningar till andra som har Spotify.
-Du kan installera programmet på obegränsat antal datorer men bara lyssna från en i taget.

Så långt är allt bra.
Nu till nackdelarna.
-Utbudet är begränsat. Jag hittade t.ex enbart covers av Pink Floyd, vilket får mig att fundera på vad jag mer kommer att sakna vartefter jag använder tjänsten.
-Bara för att en artist är representerad innebär det inte att allt finns. ELO fanns endast representerade med tre album när jag sökte.
- Det går inte att spara musiken till MP3 spelaren eller mobilen.
-Slutar du betala förlorar du även dina spellistor (och musiken naturligtvis)
-Det finns inget forum eller liknande (som jag har hittat) där man kan få tips eller dela spellistor med andra medlemmar.
-Sökverktyget för automatiska spellistor är inte särskilt "intelligent" viket gör att man får en massa obskyra artister man aldrig hört talas om. Kan i.o.f.s. ge nya bekantskaper.
-Mycket av utbudet verkar vara helt omastrade rippar från LP.

Allt som allt är det en ganska trevlig tjänst för den som vill botanisera bland musik och ändå bara spelar från en uppkopplad dator. Inför jul är det bara att ösa på med julsånger dygnet runt.
Den har dock mycket kvar att önska, framför allt när det gäller communitydelen. Det är en mycket enkelriktad kommunikation som det är just nu; Köp, lyssna och håll tyst!
Känns lite som attityden från skivbolagen genomsyrar även denna tjänst.

Samtidigt börjar jag fundera på vad det egentligen är jag betalar för. Obegränsat lyssnande, javisst!
-Så länge du har en uppkopplad dator med programmet installerat.
-Så länge du fortsätter prenumerera på tjänsten.
-Så länge du inte vill ta med musiken någon annanstans än i datorn.
Egentligen är det en radiotjänst med lite utökade funktioner.
Vi kanske måste göra skillnad på att köpa musik och att hyra den. I sådana fall är Spotify en dålig och dyr tjänst. Dessutom ganska underutvecklad.
Jag har ett antal radiokanaler i mitt kanalutbud på TV:n som erbjuder reklamfri radio baserat på genre. Dessa ingår mest som en "bonus" till alla övriga kanaler som jag har tillgång till och köper för ungefär det tredubbla priset mot Spotify.

1988 betalde jag för TV-licens, FilmNet och en fast telefon. Musik köpte jag på Kassett eller LP. Film hyrde jag på VHS.
2008 Betalar jag fortfarande TV-licens, Canal digitals "familjeutbud" med ett extrakort, ett fast telefonabbonemang, en ADSL-uppkoppling, två mobiltelefoner och ett 3-G abbonemang. Musik köper jag på CD och film på DVD.
Ett lätt överslag visar att mina kostnader för kommunikation har ungefär tredubblats, sett till hushållet, och ungefär dubblats för mig själv. Om jag jämför hur många musikalbum och filmer jag ägde 1988 med min samling idag, är det lätt att se hur enorm skillnaden är. Igår köpte jag en "box" med tre filmer till min dotter. Det är fler filmer än jag normalt hyrde på en månad 1988.
Det känns som att Spotify inte riktig är värt pengarna eller borde ingå i utbudet för TV, telefoni eller internet. Det enda området där jag har minskat mina inköp de senaste åren är väl egentligen CD-skivor och det får nog till stor del skyllas på fildelning. Men inte för att det är billigare utan helt enkelt för att det är överlägset enklare, har större utbud och är tillgängligare än alla andra betaltjänster.
Spotify vinner egentligen bara på en punkt; Tiden från det att jag hittar en låt tills dess att jag kan lyssna på den är avsevärt kortare än om jag laddar ned den. Det kan kanske vara värt något men då vill jag behålla låten efteråt också! Det är helt OK att musiken ligger kvar hos Spotify tills jag vill ha den lokalt, det spar disk och gör den tillgänglig överallt ifrån. Då vore det ju samtidigt smidigt om jag även kunde ladda upp min egen musik och på så sätt skapa en musiksamling on-line.
Spotify är bara en "downloadknapp" från från succé. Jag skulle i alla fall inte bry mig om att fildela om priset var på den nivån. Utbud och comunity kan komma senare. Och ärligt talat, hur farligt skulle det vara om jag fick lyssna på musik jag har betalat för på andra mediaspelare än datorn?

torsdag 13 november 2008

Vad gör musiker och filmmakare så speciella?

I debatten som pågår i media och på nätet talas det nästan enbart om musiker, författare och filmskapare. Det framställs som att dessa skulle vara de enda som producerar kultur i hela världen. Denna grupp har under en tid varit privilegierade eftersom deras alster har knutits till media som deras egen bransch har haft kontroll över. Historiskt sett är det dock en ganska kort tid.
Det finns grupper som under tiden har producerat massvis med kultur utan att ha samma möjlighet till att skydda sina verk och ändå kunnat leva gott på sitt yrke.
När du vaknar på morgonen och famlar efter väckarklockan är det ett upphovsskyddat verk du försöker slå ihjäl. Någon designade och sålde sin idé som sedan blev en klocka. Mönstret på dina sängkläder har även de en upphovsman. Kaffekoppen är ritad av en konstnär. Bilfabrikanterna har en hel uppsjö av designers som ritade din bil. Även huset du bor i är ritat av en arkitekt som fått betalt. På vägen till skolan eller arbetet omges du ständigt av konstverk i form av utsmyckningar och statyer som skall förgylla vår vardag. Åker du dessutom tunnelbana i Stockholm befinner du dig i ett helt galleri fyllt med konst.
Skillnaden är egentligen att dessa konstnärer i de flesta fall bara fått betalt EN gång. Sedan är det slut. Oavsett hur många som ser deras staty eller trampar på mattans mönster. I rättvisans namn borde vi kanske tvingas betala varje gång vi nyttjar deras verk. En del av husvärdet borde kanske tillfalla arkitekten eller dennes efterlevande varje gång det säljs, på samma sätt som med tavlor. Skulle du råka fotografera ett hus, en bil eller en staty bör upphovsmannen ha möjlighet att kräva dig på betalning och kunna hota med polis om du vägrar.
Enligt de 37 artisterna, som skrev sitt upprop för IPRED, kan ovan nämnda konstnärer egentligen inte finnas till. Dom tjänar ju inga pengar på sin konst!

Sanningen är att bildhuggare, målare, musiker, författare och skådespelare fanns långt innan det gick att ta betalt för det. Och kommer finnas kvar, även efter att den sista CD:n har sålts.

Jag är uppväxt under punkens gyllene era och förvånas fortfarande att så många band kämpade i sina trånga lokaler i skyddsrummen under miljonprojektets höghus. De allra flesta försvann utan att ha tjänat en krona, trots att flera av dem lyckades skrapa ihop pengar nog för att förmå ett skivbolag att ge ut en singel. Priset, förutom i kronor, var slavkontrakt som i princip inte skulle ha gett dem någonting även om skivan hade slagit sig in på listorna.
Ännu mer förvånande är att artister, som säkerligen själva har gått igenom samma kval, nu ställer upp för den industri som under så många år har sugit ut och utarmat deras egen konstform. Kan de inte räkna? Ser de inte själva hur lite av varje såld skiva som kommer dem själva tillgodo?
Det finns inte många skivbolag eller en förläggare som idag skulle ge ut något som de inte med säkerhet vet kan ge omedelbar avkastning. Med all rätt förstås eftersom de är vinstdrivande företag. Dessutom låter de artisterna stå för lejonparten av risken genom att försäkra sig om att få så gott som hela inkomsten av t.ex en skiva, oavsett hur den säljer. Frågan är hur mycket de själva gör för att minska sina omkostnader till förmån för "sina" artister?
Hur många låtar skulle en musiker behöva sälja för att tjäna sitt uppehälle om fördelningen var 50/50? 60/40? 80/20?
Med nya försäljningsformer via internet är en fördelning på 99/1 inte omöjlig. det mesta jobbet gör köparen själv genom att stå för distrubitionen(internetabbonemanget), mediat(hårddisken) och formateringen (ändrad bitrate/storlek, flac till mp3 o.s.v.)
Dessutom finns möjligheten till sidoinkomster via direktkontakten med kunderna. Med den fördelningen av inkomsterna klarar man galant förlusten vid fildelning, den är lägre en priset för skyltnigen i butikerna.
Det saknas inte betalningsvilja, det saknas produkter! I-tunes skulle inte fungera om det var så som branchen vill framhäva det.
Däremot kommer det inte att sitta några guldskivor på väggarna hos skivbolagen. Men väl guldhårddiskar hos artisterna!

Jag var en "late adopter" till fildelningen men kommer aldrig glömma känslan första gången jag kopplade upp mig med Kazaa. Det var som att sitta i radions skivarkiv helt själv och bara låta varje nedladdad låt föra mig vidare till nästa. Det blev flera timmars orgie i nostalgi över atister jag totalt hade gömt bort. Hade någon begärt 50 öre per låt skulle kontokortet åkt fram direkt!
Jag är ingen storkonsument av musik och har aldrig varit det heller. Ändå har jag köpt mer musik över nätet än hela min skivsamling från mina första 25 år utan internet. Orsaken är egentligen att nedladdade låtar väckt upp minnen av andra artister som är för smala för att jag skall kunna hitta dem via fildelning. Dessutom är det enkelt och tillgängligt. Tyvärr tvingas jag att köpa det mesta som CD och vänta tills snigelposten lyckas hitta min brevlåda. Inget ont om Posten, det går fort för att vara fysiskt media, men varför behöva vänta ens en minut?