Nyhet från framtiden; APB stämmer Posten

Antipiratbyrån stämmer Kungliga Postverket för medhjälp till piratkopiering.

APB har i dagarna lämnat in en stämningsansökan mot Posten eftersom de, enligt APB:s mening bidrar till illegal fildelning. I ett pressmeddelande kan vi läsa;

”Posten har under lång tid blundat för att deras kunder nyttjar tjänsten till att skicka upphovsrättsskyddat material mellan sig. Man har en prissättning som uppenbart är avsedd att öka företagets inkomst i förhållande till hur mycket deras kunder skickar. Man har även en organisation som inbjuder till att skicka mycket stora mängder post och dessutom ger man rabatt till de som skickar mest. Vi kommer begära ut namn och adress på de av Postens kunder som kan misstänkas syssla med att skicka eller mottaga illegalt material. Posten har hittills, på ett fegt sätt, gömt sig bakom sådant som ”brevhemlighet” och liknande men de senaste fallen i tingsrätten visar att skyddet för vår ekonomiska modell väger tyngre än sådana regler. Det är postens ansvar att kontrollera vad deras kunder skickar i försändelser och att ge oss tillgång till den informationen. Att hävda att det skulle ta för mycket resurser att läsa igenom allt som skrivs, för att komma åt de som t.ex. skickar sångtexter, är bara en dålig ursäkt för att komma undan sitt ansvar. Vi kommer begära att misstänkta kunder blockeras från att kunna skicka eller ta emot post tills vi är klara med våra civilrättsliga processer och i de fall vi vinner kommer vi, förutom skadstånd, även kräva att deras adresser stängs av för all form av brev eller pakethantering under lång tid.
Postens agerande har under många år skyddat och underlättat, för såväl fildelare som pedofiler, rasister, terrorister och andra samhällsfientliga element, att bedriva sin illegala verksamhet. Detta måste upphöra –NU!”

Tingsrätten har ännu inte tagit sitt beslut om åtal men en initierad källa säger ”det är rättsväsendets ansvar att beivra all form av piratkopiering oavsett vilken distributionsform som nyttjas. I detta fallet torde det bli lätt eftersom förundersökningen redan är utförd av APB så vi behöver inte ta resurser till detta”

I ett uttalande från justitieministern uttrycker han; ”Det känns skönt att APB tar tag i dessa frågor. Staten saknar de ekonomiska resurser som krävs för att driva denna typ av ärenden. Det har under en lång tid känts som att de pengar Posten genererar till statskassan är smutsiga och orättfärdigt intjänade”

Piratpartiet uttrycker som vanligt sitt missnöje i frågan.

Det börjar kännas tjatigt.

När allmänheten fildelar så är det för att det är gratis.
När allmänheten engagerar sig politiskt så är det för att det är gratis.
Om/när PP blir invalda i EU -vad skall man skylla på då -att valsedlarna var gratis?

Det börjar bli tjatigt att bli kallad snyltande tonåring som inte vill betala, och istället stjäl andras verk och inkomster. Jag är över 40, har bra inkomst och betalar mer för musik och film än jag någonsin gjort tidigare. Dessutom är jag t.o.m. villig att betala mer. Eller i vilket fall styra över en del pengar från ett område till ett annat.
Denna månad har jag köpt fyra biobiljetter, tre DVD filmer, betalat 99kr till Spotify och igår fick jag en räkning från Canal Digital på 450kr (svårt att bojkotta film när man har småbarn). Dessutom kostar TV licensen någon hundring i månaden. Det är inte utan förvåning jag laddar ner den nya TV-serien Caprica och inser att den inte går att köpa hur mycket jag än är villig att betala. Hade jag bott i ett land där den faktiskt sändes skulle förhållandet vara det omvända med Svenska Beck-serien eller Danska Matador när de var nya. Varför måste det vara privata intressen som tillgodoser mina önskemål att få se film när jag har pengar och är villig att betala ett skäligt pris?

Det är vanligt att gå ut med ett högre pris för nya produkter och tjänster och låta "early adopters" stå för den första återhämtningen av investerat kapital. Men när man lanserar en filmtjänst som tar mer betalt för en sämre produkt än vad videobutiken på hörnet gör, så har man nog tillsatt fel person som marknadsförare.
Man skulle nog ha lyckats bättre med en "snyltande tonåring"

Det blir pinsamt uppenbart när Film2Home skall "fira" IPRED med att låta kunderna hyra film gratis. Att normalpriset för dessa filmer är högre än när man köper dom på DVD verkar ha gått dem helt förbi, lika mycket som att alla undersökningar visar att mer än 80% av befolkningen är emot lagen. Att fira det, är lika smakfullt som att fira när en våldtäktsman går fri eftersom hans offer valde att ta livet av sig. Hurra! -rättvisan har segrat? Det måste ju vara så, det var ju domstolens utslag!
Oskyldig tills motsatsen bevisats o.s.v.
Jag hade faktiskt ingen aning om att klyftan mellan de som använder internet och de som faktisk ANVÄNDER internet var så stor. Eller att det finns så många människor på så höga poster som har så lite kunskap om det de är satta att besluta om -både i offentlig och i privat verksamhet.
Jag borde inte bli förvånad men av någon anledning är inkompetens till sin natur alltid överaskande.

När jag själv var i tonåren så utnyttjade vi oanvända telefonnummer för att skrikande kommunicera över rösten som tjatade "Var god tag nionollett tvånoll för besked"
Televerket var extremt bekymrade över att tusentals ungdomar ringde gratis. Samhället var oroliga för att pedofiler härjade i denna analoga chattkanal och polisen fick bekämpa "kravaller" när vi bestämde oss för en AFL (Away From Luren)träff i Rålambshovsparken. Det var inte förrän Televerket kommersialiserade tjänsten (och naturligtvis tog ett övererpris) som det hela verkligen tog slut och gav ett uppsving för "071 nummer" istället. Det sorgliga är att jag faktiskt blev inbjuden till Televerket tillsammans med ett par kompisar, för att ge vårt förslag på hur en kommersiell tjänst skulle se ut. Sedan gjorde man tvärt om....
Tack för det Televerket!

Jan Guillou är för fildelning!!

När Jag läste Jan Guillou´s krönika blev Jag blev helt paff!
Kan det stämma att denna person, som så ofta ställt sig på de svagas sida och med knivskarpa argument slaktat även de mest härdade motståndare, nu lägger fram en text som är så full av felaktiga antaganden, lögner och faktafel?
Denna uttalade kommunist som avslöjade den största åsiktsregistreringen av privatpersoner i hela Sveriges historia, vill att det skall bli lagligt att upprepa skymfen?
Jag läste den om och om igen. Sedan gav jag mig ut på mina favoritbloggar för att se om fler reagerat som jag. Nu har jag läst ett tiotal sakliga och sansade inlägg som på samma sätt som jag känner en besvikelse över att den person som gång efter annan har förtjänat respekt och applåder, nu sänker sig till en nivå reserverad för mindre vetande politiker. Jan Guillou har, mig veterligen, aldrig yttrat sig i en fråga utan att först läsa in sig ordentligt i ämnet och därefter uttalat sin egen uppfattning.
Enda gången jag har rynkat på näsan över ett uttalande från honom, var för ett tag sedan, då han erkände att han bara läste tre dagstidningar och aldrig några bloggar.

Sedan slås jag av en tanke. Det kanske finns en parallell till Ludmilla Engquist?
Det fanns konspirationsteorier som hävdade att hon var så pressad av sin man att hon käkade dopingmedel enbart i syfte att åka fast. På så sätt kunde hon se till att bli portad från vidare tävlan och dra sig tillbaka. Visserligen i skam men med många goda minnen och utan att behöva ta konflikten med någon som ville att hon skulle fortsätta. Hon gjorde sig själv omöjlig.

Om nu Guillou pressas av sina läsare att skriva ytterligare böcker i ämnen som han själv ser som uttjatade och dessutom samtidigt, av sin branch, uppmuntras att yttra sig i fildelningsdebatten trots att han inte tycker den är relevant, kanske han såg sin chans till att avliva myten om sig själv.

Genom att skriva något som är så totalt obegåvat vänder han sin egen publik emot sig och på köpet även mot sin egen kår. Över en natt är han en paria som inte ens den mest desperata förläggare skulle lägga sina sista slantar på.
Han kan lugnt dra sig tillbaka i sin stuga för att ägna sig åt älgjakt och mustiga grytor i skenet av fotogenlampor och en sprakande brasa. Fast först får han nog förklara sitt lilla trix för den gode vännen Leif G.W. Person som nog är lika upprörd som så många andra över hans grova snedsteg i det juridiska klaveret.

På detta sätt har han ju lyckats få både textutgivare och alla motståndare mot IPRED nöjda och glada. Företrädarna för författarbranschen är antagligen inte tillräckligt insatta för att förstå vad han gjort och IPRED-motståndarna fick ytterligare bränsle till debatten.

Det finns ett annat alternativ som också skulle kunna rädda herr Guillou´s heder men som skulle vara något mer patetiskt. Det är om han har skaffat sig en spökskrivare som publicerar texter i hans namn. Det är ganska vanligt att författare som inte längre klarar att ge ut böcker i tillräckligt hög takt för att hålla intresset uppe för sitt namn, låter någon annan skriva i deras ställe. Det brukar gå bra ett litet tag men till slut har tillräckligt många genomskådat bluffen och försäljningen minskar tills det inte längre är lönt att ge ut böckerna ens i pocket.

Om det är så det ligger till så har denne spökskrivare nog rasslat klart med kedjorna och kan börja gå mot ljuset. Uppdraget är avslutat.

Hade det varit Liza Marklund som signerat artikeln hade jag inte ens brytt mig om att kommentera det hela men nu känns det mer som............otroligt. Texten bär Jan Guillou´s underskrift men ingenting av hans språk eller brutala klarsyn. Jag tor att han försöker säga att han stödjer oss, fast han gör det i kod för att inte stöta sig med sina mindre upplysta kollegor.
Hela idén med fildelning borde egentligen passa hans vurm för det fria ordet och kultur fri från bojor. Bloggarnas intensiva debatt speglar dessutom ganska väl den grävande journalistik som han själv ägnat så mycket tid och energi åt. Den gången blev belöningen enbart respekt, ära och ett fängelsestraff.

Vad gör musiker och filmmakare så speciella?

I debatten som pågår i media och på nätet talas det nästan enbart om musiker, författare och filmskapare. Det framställs som att dessa skulle vara de enda som producerar kultur i hela världen. Denna grupp har under en tid varit privilegierade eftersom deras alster har knutits till media som deras egen bransch har haft kontroll över. Historiskt sett är det dock en ganska kort tid.
Det finns grupper som under tiden har producerat massvis med kultur utan att ha samma möjlighet till att skydda sina verk och ändå kunnat leva gott på sitt yrke.
När du vaknar på morgonen och famlar efter väckarklockan är det ett upphovsskyddat verk du försöker slå ihjäl. Någon designade och sålde sin idé som sedan blev en klocka. Mönstret på dina sängkläder har även de en upphovsman. Kaffekoppen är ritad av en konstnär. Bilfabrikanterna har en hel uppsjö av designers som ritade din bil. Även huset du bor i är ritat av en arkitekt som fått betalt. På vägen till skolan eller arbetet omges du ständigt av konstverk i form av utsmyckningar och statyer som skall förgylla vår vardag. Åker du dessutom tunnelbana i Stockholm befinner du dig i ett helt galleri fyllt med konst.
Skillnaden är egentligen att dessa konstnärer i de flesta fall bara fått betalt EN gång. Sedan är det slut. Oavsett hur många som ser deras staty eller trampar på mattans mönster. I rättvisans namn borde vi kanske tvingas betala varje gång vi nyttjar deras verk. En del av husvärdet borde kanske tillfalla arkitekten eller dennes efterlevande varje gång det säljs, på samma sätt som med tavlor. Skulle du råka fotografera ett hus, en bil eller en staty bör upphovsmannen ha möjlighet att kräva dig på betalning och kunna hota med polis om du vägrar.
Enligt de 37 artisterna, som skrev sitt upprop för IPRED, kan ovan nämnda konstnärer egentligen inte finnas till. Dom tjänar ju inga pengar på sin konst!

Sanningen är att bildhuggare, målare, musiker, författare och skådespelare fanns långt innan det gick att ta betalt för det. Och kommer finnas kvar, även efter att den sista CD:n har sålts.

Jag är uppväxt under punkens gyllene era och förvånas fortfarande att så många band kämpade i sina trånga lokaler i skyddsrummen under miljonprojektets höghus. De allra flesta försvann utan att ha tjänat en krona, trots att flera av dem lyckades skrapa ihop pengar nog för att förmå ett skivbolag att ge ut en singel. Priset, förutom i kronor, var slavkontrakt som i princip inte skulle ha gett dem någonting även om skivan hade slagit sig in på listorna.
Ännu mer förvånande är att artister, som säkerligen själva har gått igenom samma kval, nu ställer upp för den industri som under så många år har sugit ut och utarmat deras egen konstform. Kan de inte räkna? Ser de inte själva hur lite av varje såld skiva som kommer dem själva tillgodo?
Det finns inte många skivbolag eller en förläggare som idag skulle ge ut något som de inte med säkerhet vet kan ge omedelbar avkastning. Med all rätt förstås eftersom de är vinstdrivande företag. Dessutom låter de artisterna stå för lejonparten av risken genom att försäkra sig om att få så gott som hela inkomsten av t.ex en skiva, oavsett hur den säljer. Frågan är hur mycket de själva gör för att minska sina omkostnader till förmån för "sina" artister?
Hur många låtar skulle en musiker behöva sälja för att tjäna sitt uppehälle om fördelningen var 50/50? 60/40? 80/20?
Med nya försäljningsformer via internet är en fördelning på 99/1 inte omöjlig. det mesta jobbet gör köparen själv genom att stå för distrubitionen(internetabbonemanget), mediat(hårddisken) och formateringen (ändrad bitrate/storlek, flac till mp3 o.s.v.)
Dessutom finns möjligheten till sidoinkomster via direktkontakten med kunderna. Med den fördelningen av inkomsterna klarar man galant förlusten vid fildelning, den är lägre en priset för skyltnigen i butikerna.
Det saknas inte betalningsvilja, det saknas produkter! I-tunes skulle inte fungera om det var så som branchen vill framhäva det.
Däremot kommer det inte att sitta några guldskivor på väggarna hos skivbolagen. Men väl guldhårddiskar hos artisterna!

Jag var en "late adopter" till fildelningen men kommer aldrig glömma känslan första gången jag kopplade upp mig med Kazaa. Det var som att sitta i radions skivarkiv helt själv och bara låta varje nedladdad låt föra mig vidare till nästa. Det blev flera timmars orgie i nostalgi över atister jag totalt hade gömt bort. Hade någon begärt 50 öre per låt skulle kontokortet åkt fram direkt!
Jag är ingen storkonsument av musik och har aldrig varit det heller. Ändå har jag köpt mer musik över nätet än hela min skivsamling från mina första 25 år utan internet. Orsaken är egentligen att nedladdade låtar väckt upp minnen av andra artister som är för smala för att jag skall kunna hitta dem via fildelning. Dessutom är det enkelt och tillgängligt. Tyvärr tvingas jag att köpa det mesta som CD och vänta tills snigelposten lyckas hitta min brevlåda. Inget ont om Posten, det går fort för att vara fysiskt media, men varför behöva vänta ens en minut?